I mina tidigare inlägg om Dual momentum så har jag dels gått på Antonacci:s data som kom på Dual momentum och dels tagit fram egen data för Dual momentum med SPP:s fonder sedan 2001. Båda visade en klar fördel för dual momentum jämfört med att bara ha en buy-and-holdstrategi. Då mitt test på den svenska börsen var lite kort så tänkte jag testa med lite längre data. För detta använder jag Riksbankens "Stocks and bonds 1856-2006" som går att hitta på deras hemsida. I detta dokument finns data för aktier från 1919-2006. Det finns också en längre tidsserie från 1875-2012, men denna krävde mycket mer fixande med datan, vilket kan bli ett framtida projekt.
I detta fall så har jag endast data för den svenska börsen, korta räntor och långa räntor. Därför kan jag endast testa absolut momentum, vilket innebär att man äger aktier om 12-månadersavkastningen är högre än korta räntor (treasury bills) eller obligationer om aktiers 12-månadersavkastningen är lägre än den är för korta räntor. Jag testade också att ha korta räntor istället för obligationer samt att testa att jämföra 6-månadersavkastningen. Resultatet blev följande:
Då jag är orolig över att vi kan ha en obligationsbubbla idag så testade jag också att jämföra absolut momentum för långa och korta räntor under åren 1935-1956 där man kan se i grafen ovan inte var en bra period att äga långa räntor (gav knappt någon avkastning under 20 år).
Däremot vad vi kan se så påverkade det inte nämnvärt utvecklingen för absolut momentum-strategin, utan långa räntor gav också under denna period en bättre avkastning än korta räntor, om än till lite högre volatilitet. Endast under ett tillfälle, mitt under andra världskriget, presterade den sämre. Därmed visar det lite på en omvänd korrelation mellan obligationer och aktiemarknaden. Däremot fanns det perioder som långa räntor underpresterade mot korta räntor.
Det skulle vara lite svårt att gå över från aktier till långa räntor i dagsläget då jag är skeptiskt till långa räntors framtida utveckling. Trots allt föll långa räntor med -28 % under 1939-1940. Nu är det under andra världskriget vilket gör det svårt att uppskatta, men det visar i alla fall på att långa räntor inte är helt riskfria. Det skulle kunna vara bra att gå över till korta räntor de närmaste åren framöver mest på grund av att det känns säkrare och undvika risken i att sälja på grund av ett prisfall. Skillnaden i avkastning är inte nämnvärd under de 20 åren som jag plottar ovan, så av denna anledning kan det kännas säkrare att äga korta räntor istället för långa om det börjar blåsa. Jag ska reflektera över det framöver.
Avslutningsvis så kan jag säga att genom att bara använda absolut momentum så fås en klart bättre avkastning jämfört med index. Kan man dessutom också använda relativ momentum med en global indexfond så skulle nog vi se en klar förbättring i prestationen, liksom det jag visat på SPP:s fonder sedan 2001. Nu har absolut momentum testats på över 200 års data i USA och nästan 100 års data i Sverige så det känns som en fungerande strategi. Simpelt och effektivt sätt att öka avkastningen och minska risken.